Supporterresenär – så kan det gå

Sent ska vi glömma den kvällen, vi som stod på vinröda kortsidan av Ystad Arena.

Det var kvällen då vi färdades hemåt genom skymningen, i den skånska grönskan som försiktigt höll på att bryta ut, kvällen då andra halvlek slutat 26–26 och LUGI:s herrar till slut vunnit med 34–31.

Den gången hade jag inte vågat ta supporterbussen – en sådan lät farlig – fast väl inne på arenan i Ystad vågade jag ganska mycket.

Det bara hände, vi var ju på bortaplan där social kontroll avtar och LUGI-kärleken – den som smugit sig på efter alla helger med kör-morgonsur- till-Åhus- klockan-sju- för-match- med- äldsta-barnet – den gick inte längre att hålla tillbaka.

Jag som kan vara en blyg viol kände just ingen annan i klacken, men jag skrek Luh-ki, jag reste mig och jublade när Ystads mästerliga målvakt inte lyckades fånga.

Det var en euforisk kväll, herrarna vann sin andra match i slutspelen, och dagen därpå kan det hända att en del av oss lät som att vi ägnat oss åt osunt leverne, fast att brygden i själva verket var LUGI och lågkaloriläsk.

Och i den andan fortsatte det under slutspelen för både damer och herrar – själv skrek jag alltid mer än planerat, mer än rösten tålde, mer än mina barn gillade, det gjorde jag förresten också i ”Biblioteket”.

Bildtext: Det finns en fantastisk glädje och gemenskap i "supportergruppen"

När LUGI-damerna i Höör förlorade chansen att spela SM-final, i en match som inledningsvis såg ut att bli jämn, rådde på vår sektion en betryckt stämning under de sista minuterna. Fast som ”outad” supporter – den kvällen hade jag fattat mod och bokat plats på supporterbussen – ville jag i själ och hjärta, inte ens när hoppet var ute, sluta heja.

Också det var en vacker kväll, och Skåne visade sig i rapsgult från sin skönaste sida. På tillbakavägen, i höjd med Max IV och första avfarten till Lund, slogs jag av hur tomt det i höst ska bli på Arenan utan Anna Lagerquist, Hanna Blomstrand och Simon Jeppsson, som alla blir proffs utomlands.

Men en uppställning fantastiska spelare har LUGI förstås ännu, och nya kommer till. Vinröd kärlek består – för om jag inte har fel är den mer än flagga och färg, den bygger på laganda, ansvar, kamratskap och respekt.

Den som är fostrad i de värderingarna, och som ger allt på plan, kan aldrig förlora, inte på riktigt.

Och betryggad av de goda värderingar som ger ryggrad och gemenskap tänker jag fortsätta heja högt. I höst vill jag hålla ihop med er andra igen, och våga visa hjärta.

Skribent Tiina Meri

Tiina Meri arbetar som kommunikatör på LTH och har tidigare varit ledarskribent på Sydsvenskan. Hon är på sin fritid engagerad i klimatprojektet Earth Choir och tar just nu hand om kiosken för LUGI Flickor 05.

Fler nyheter från Mer LUGI